Hur jag hittade Moneybrother och Bright Eyes i "För sent för Edelweiss".
Jag somnade med Håkan Hellström i går. Hans nya skiva För sent för Edelweiss rullade i högtalaren och jag har aldrig sovit mer som än barn än i går kväll. Jag minns att jag älskade "Tro och tvivel".
När jag vaknade hade hela skivan gått och den var inne på andra varvet, jag hade missat hälften av låtarna. Men känslan av ro fanns i hela kroppen. Jag fick sätta på skivan igen. Den är fin, kanske ett litet mästerverk. Den puffar som en liten ångbåt, fina ackustiska gitarrer, det doftar bränt och gult och sensommar, det är vackra textrader och hans oförstörda förstörda fina röst som ligger som en taggtråd över allt fina. (Men jag kräks lite på de glada svängiga nationalteaternriffen)
Men. Det är som med Bright Eyes. Den där totala känslan av att "om en sekund smäller hela världen". Nu är det väldigt vuxet, väldigt tillbakablickande och väldigt, väldigt ... sa jag vuxet? Jag tyckte bättre om Håkan som var nere för räkningen men som var uppe på fem. Även om man gillar nya Håkan är det ofrånkomligt att man alltid kommer att gilla gamla Håkan bäst. (Precis som Bright Eyes).
(Genomlyssningen av nya skivan (som jag vet kommer att växa och kanske rulla ofta i min Ipod) slutade med att jag drog i gång debuten istället. Den är mer jag). (Men sedan satte jag på den igen och insåg att den kommer att växa. Den känns bättre än Ett kolikbarns bekännelser, lite rappare och mer träffsäker.)
Men sammantaget skulle man väl kunna kalla det skivan som Moneybrother försökt göra en hel karriär.
Det är aldrig försent för Håkan.
När jag vaknade hade hela skivan gått och den var inne på andra varvet, jag hade missat hälften av låtarna. Men känslan av ro fanns i hela kroppen. Jag fick sätta på skivan igen. Den är fin, kanske ett litet mästerverk. Den puffar som en liten ångbåt, fina ackustiska gitarrer, det doftar bränt och gult och sensommar, det är vackra textrader och hans oförstörda förstörda fina röst som ligger som en taggtråd över allt fina. (Men jag kräks lite på de glada svängiga nationalteaternriffen)
Men. Det är som med Bright Eyes. Den där totala känslan av att "om en sekund smäller hela världen". Nu är det väldigt vuxet, väldigt tillbakablickande och väldigt, väldigt ... sa jag vuxet? Jag tyckte bättre om Håkan som var nere för räkningen men som var uppe på fem. Även om man gillar nya Håkan är det ofrånkomligt att man alltid kommer att gilla gamla Håkan bäst. (Precis som Bright Eyes).
(Genomlyssningen av nya skivan (som jag vet kommer att växa och kanske rulla ofta i min Ipod) slutade med att jag drog i gång debuten istället. Den är mer jag). (Men sedan satte jag på den igen och insåg att den kommer att växa. Den känns bättre än Ett kolikbarns bekännelser, lite rappare och mer träffsäker.)
Men sammantaget skulle man väl kunna kalla det skivan som Moneybrother försökt göra en hel karriär.
Det är aldrig försent för Håkan.
Kommentarer
Postat av: maria
Åh vad jag älskar den skivan :)
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg:
http://app.webblogg.se/trackback/ping/16679000
http://app.webblogg.se/trackback/ping/16679000
